"Kroppen måst ju börja se hemskt slapp och lös ut om han slutar träna,kroppen återgår inte till den normala naturliga som den varit tidigare. Ser mera ut som muskelanorexi än hälsosam livsstil. Tråkigt att människor inte är nöjda med den normala biten av sig själv :("
"Ursäkta, men vilket dallrande överloppsfett talar du om? Tycker det börjar gå lite till överdrift när du som i princip är genom "fit" talar om något dallrande fett. Även en av orsakerna till att det inte känns trovärdigt när du ibland skriver svar på tal om att träningen inte handlar om viktnedgång och överdriven utseende fixering. Jag kan aldrig tro att bikini-fitness är hälsosamt, varken för psyket eller fysiken."
Detta var två kommentarer angående min och brorsan kommande och gångna fitnesstävlingar. Jag känner att det finns mycket missförstånd kring hela tävlingsgrejen och även om jag vet att en del av er även efter detta inlägg fortfarande inte kommer förstå så gör jag ett fösök att reda upp en del saker:
"Ser mera ut som muskelanorexi än hälsosam livsstil"
"Jag kan aldrig tro att bikini-fitness är hälsosamt, varken för psyket eller fysiken"
Det är ingen som påstår att tävla i Fitness skulle vara hälsosamt. Att ha en hälsosam livsstil, att vara intresserad av fitness, att leva ett liknande fitness-liv, tja det kan vara hälsosamt! Men att ta det till den extrema nivå som krävs för att kunna gå ut på en scen under Finska mästerskapen är INTE en hälsosresa. Det är alla som tävlar medvetna om. Början av det förberedande skedet för tävlingarna skulle jag inte kalla det direkt ohälsosamt heller. Just nu äter jag mycket, dricker ingen alkohol, har en normal fettprocent och mår bra. Men jag kommer att behöva tappa fettmassa och så är det bara. Jag kommer aldrig på bloggen uppmana någon annan att leva så som jag gör just nu. (Den ohälsosamma delen av fitnesstävlandet pågår dock inte så värst länge och efter tävlingen kan man återgå till en normalare livsstil. )
Att detta skulle vara ohälsosamt för psyket håller jag dock inte med om. Jag tror jag aldrig har känt mej så stark psykiskt som nu och jag har lärt mej så mycket om mej själv som jag aldrig annars hade upptäckt. Jag vet nu att jag klarar så mycket mer än vad jag trodde var möjligt så länge jag har drivkraften, viljan och verkligen brinner för något.
" Tycker det börjar gå lite till överdrift när du som i princip är genom "fit" talar om något dallrande fett."
Som sagt, fitnesstävlingar är rätt extrema och jag vill inte ge någon förfinad version av sanningen. Rent ut sagt - rumpa och lår ska inte skaka när man går på scenen. Jag är personligen nöjd över mej själv men det räcker inte att gå ut till domarna och säga det. Det är tävling, det är Finska mästerskap och det är allvar. Att vara någorlunda "fit" och i sommarform är långt ifrån vad som krävs.
"det inte känns trovärdigt när du ibland skriver svar på tal om att träningen inte handlar om viktnedgång och överdriven utseende fixering"
Med min träning är målet just nu, som sagts många gånger tidigare, att tävla. Mina värderingar står kvar, jag vet vad som är hälsosamt och inte hälsosamt, jag vet vad som är viktigt i livet och jag bryr mej faktiskt mindre om utseendet nu än jag gjorde tidigare. Jag ser mej knappt i spegeln om morgnarna utan är helt och hållet nöjd precis som jag är. Inget av detta har ändrats bara för att jag ska tävla. Jag kan skilja på vad som hör tävlingen till och vad som är mina personliga åsikter och värderingar. Den dagen då jag står på scenen kommer det handla om utseende och jag kommer bli spraytannad, sminkad och stylad. Men fram tills dess är utseendet mindre viktigt.
"Tråkigt att människor inte är nöjda med den normala biten av sig själv :("
Att tävla har inget att göra med att inte vara nöjd med sig själv. Tävlar man pga dåligt självförtroende och missnöje med sig själv har man enligt mej inget att göra på en scen med tusentals kritiska blickar riktat mot en. Tävlar gör man för att man vill det, för att man brinner för det, för att man vill utmana sig själv och för att ta träningen till en ny nivå.
Sen till detta med att vara nöjd med det normala. Vad är egentligen "normalt"? Och måste vi verkligen alla passa in i det fack som andra männsikor bedömmer som normalt? Vad hände med att följa sina drömmar, våga göra något nytt, våga gå emot strömmen och att göra det som får hjärtat att slå?
Det finns så mycket missförstånd vad gäller kroppsbyggning och fitnesstävlingar. Det passar inte för alla men det är ju tur att vi alla har ett val! Ingen blir upptvingad på scenen eller tvingad att stiga upp 5:00 för att träna. Brinner man för det gör man det med glädje, känner man ingen glädje kanske man ska hitta någon annan hobby. Jag kräver inte att andra människor ska förstå varför jag finner så stor passion i detta men jag hoppas verkligen att var och en hittar något som de brinner lika mycket för. För det är en härlig känsla och senaste halvår som jag hållit på med detta har utan tvekan varit det lyckligaste, fartfylldaste och mest spännande jag någonsin varit med om!
