Efter att ha väntat en stund var det äntligen min tur för operation. Min största skräck var ryggmärgsbedövningen som jag hört så mycket om: "Min mamma grät när hon fick den och de missade och måste göra det 3 gånger", "min kompis sa att det är värsta han varit med om i hela sitt liv", "det bränner till i hela kroppen och nålen är jättestor" var saker jag fick höra. Fick lite bedövning före de stack in ryggmärgsbedövningen och rätt som det var säger narkosläkaren att allt var klart. Jag kände bokstavligen ingenting! Där hade jag gått och oroat mig helt i onödan, tack till alla som skrämt upp mej! Fick också något skojigt i droppet som narkosläkaren så roligt jämförde med att ta en lite starkare snaps. Det var också bara att säga till om jag ville ha mera. Plötsligt var all nervositet som bortblåst och istället kom jag på mej själv med att le. Vilken ovanlig situation: Helt förlamad i benen och med en lugnande känsla i hela kroppen. Medan läkarna satt och snickrade, hamrade och klippte med något som lät som en stor tång satt jag och funderade på alla möjliga saker. Mest roliga saker som när Cessi dagen innan härmade hur katterna och hundarna brukar låta vid veterinärklinikens väntrum i hennes skola. Plötsligt ser jag också ovanför det lilla skynket de satt upp ett par ben upp i luften med fötterna mot taket. Det tog en stund innan jag insåg att det var MINA fötter jag kollade på. Läkarna hade lyft upp mina ben av någon anledning och jag hade inte den blekaste aning om det. Det kändest som att jag hade mina ben liggandes raka på sängen. Roliga grejer det här med ryggradsbedövning!
När allt var klart fick jag ligga och vila i ett annat rum. En dunderfrukost fick jag också bestående av saft, kaffe, semla, yoghurt och kex! Nu som då kom det in en sköterska som frågade om rumpan kändes som min egen rumpa. Hon ville alltså lite skämtsamt kolla om bedövningen hade släppt eftersom det tydligen är från rump-partiet som bedövningen försvinner sist. Det var en ganska bra fråga kom jag fram till eftersom det inte alls kändest som att jag satt på min egen rumpa. Det kändes som två feta stora dynor jag låg på. Samma sköterska visade också upp sin brosch hon fått där det stod "gamla tanter är morjens" och sa allvarligt att hon är minsann ingen gamla tant, hon använder ju läderjacka och stövlar!
När bedövningen tills sist släppt och jag lärt mig gå med mina kryckor fick jag fara hem. Utan att ha känt smärta under hela dagen (förutom när droppet skulle in och de missade 3 gånger men det förlät jag dem för!). Jag tycker faktiskt denna sjukhusdag har varit rätt så trevlig!
